Satt och deppade framför tv:n. Suktade efter chokladen jag visste fanns i kylskåpet men inte fick ta (pappas - han räknar bitarna som är kvar på sin Fazer för att kunna ta mig på bar gärning, men har inte lyckats. ÄN.)
Ser en dokumentär om Cindy Sherman. Tittar på klockan och konstaterar att jag inte hinner till shell förrän det stänger, tittar lite till på Cindy, tittar på klockan igen och funderar på om jag vet någon som skulle kunna köra mig till 49:an. Nej. Närmar mig motvilligt kylskåpet, öppnar det. Då hör jag min fars fotsteg inifrån sovrummet.. Han tassar ut och flinar lite. Vet vad som är i görningen och vet sin tajming.
Flippar, men är som vanligt asbra på att dölja det. Tassar ner till mitt rum och konstaterar att det enda som kan få mig på andra tankar är sömn. Lägger mig i sängen. Tittar till vänster och där står det. Lyser. MIN BAKISGODISPÅSE <3 (som jag mådde för illa för att äta upp i söndags) och min 2 liters cola light. Får till ett äckligt flickigt tjut och studsar fram, grabbar det goda och studsar tillbaka.
Processen var tydligen lite overkill ljudmässigt för dörren går upp och där står sur 15-åring:
"Jennie skaffa en DYGNSRYTM och ett normalt sockersug!!"
Tillbaka till ruta ett. Godispåsen är nu slut och jag funderar på om det är värt att gå till 49:an.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar