Get mama a house

Har hört någon gång för längesen att en persons hem speglar dess personlighet. Eftersom mitt rum är mitt hem sitter jag nu och funderar på vad folk tror om mig när de kommer hem till mig för första gången.

För det första har jag hjärt-tapeter. Röda. Det är så mycket hjärtan att man blir snurrig som ovan (Jennie 12 år tyckte det var en bra styleing-idé). För det andra är mitt skrivbord egentligen en bardisk och på detta står det en (smuggel)vodkaflaska, lite minishoppingpåsar fyllda med pennor, en gossedjurskanin från Disneyland, en uppochned-vänd spargris (våldtagen), en annan "spargris" fylld till toppen med "viktiga" kvitton, en hög med tidningar, brev, papper, broschyrer etc. som jag inte orkat slänga, min dator och högtalare till mobilen. Barstolarna syns inte under högarna av kläder som jag slängt över dem. (När det är högsässong ser man inte heller golvet under skrivbordet/bardisken utan även detta område är då fyllt av kläder.)

Min säng står lite gött i ett hör och är enda stället i hela rummet där det går att sitta, om den är bäddad vill säga. Bredvid sängen står en bokhylla, även den fullproppad av överflödiga saker och oviktiga böcker. Här kan man även hitta alla Veckorevyn 2007-2008. Nedanför sängen står det en betjänt överlastad av väskor, detta är även mina spritgömmor. Problemet som ofta uppkommer är dock att jag aldrig hittar det jag i onyktert tillstånd gömt här pga väsk-massan.

Sist men inte minst (joo) är mitt lilla röda skåp på hjul som är fyllt med alla mina "viktiga grejer", finns lås på så ingen obehörig kommer åt'et. Det övriga som är värt att nämna är nog mina garderobsdörrar som är prydda av pitbull-knoppar och alla klädmärken jag ägde när jag gick i åttan (som jag så finurligt skrivit med fönsterfärg och kletat fast över hela dörrarna och som nu inte går bort). Har även en stor hallspegel som står på golvet och skrämmer mig varje gång jag vaknar på natten då den vinklar så man ser under sängen (och jag har ett flak därunder som jag alltid glömmer bort och tror är en psykpatient)

Kort och gott: Jag borde inte bjuda hem någon och jag är förmodligen onormal.