Det skrämmer mig att jag aldrig mer kommer träffa vissa klasskompisar. Det skrämmer mig att jag aldrig mer kommer sitta i matsalen och svära över den äckliga pytt i pannan eller överkokta pastan. Det skrämmer mig att jag aldrig mer kommer komma sjukligt för sent (eller inte alls) till Claes eller hitta på konstigaste ursäkterna till Hanna. Det skrämmer mig att jag aldrig mer kommer sitta i kafeterian och snacka skit om "äckelparet" eller eventuellt någon stackars etta som är lite FÖöÖöÖR fjortis. Det skrämmer mig att jag aldrig mer kommer sola/skratta/skrika/schteka/dricka/tälta/sjunga/flippa/sova/springa/glida på kulturveckan. Det skrämmer mig att jag aldrig mer kommer sitta med klassen måndagmorron och diskutera helgen och jämföra trägg-stämplarna eller lipa ut över proven man inte hunnit öva på (pga fescht). Det skrämmer mig att jag inom kort köper min sista kaffe av Lotta.
Det skrämmer mig att jag faktiskt måste släppa taget om Bäckäng, som har varit min trygghet i tillvaron de senaste tre (rekordsnabba) åren. Att inte ha någon skola att skylla på när man inte orkar städa, jobba, festa etc suger och är UNDERBART.
Jag kräver inte att ni ska läsa igenom dethär, allt jag behöver är lite moraliskt stöd.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag brukar kika förbi Lotta och ta en kopp underbart kaffe då och då :D
SvaraRaderahon blir alltid lite rörd då,
men du får väl haka på nån gång i höst;)